Vad tycker du om dagens journalistik, dess resultat och hur den bedrivs? Själv vet jag inte riktigt vad jag ska tycka, bl a eftersom det var så länge sedan jag själv jobbade som reporter på en länstidning och hade insyn i yrkets utövning. Idag har jag ingen aning om hur journalistiken bedrivs i praktiken eller hur resonemangen går på redaktionerna. Det jag dock med säkerhet vet är att den s k klick-journalistik som bedrivs idag, där redaktioner verkar prioritera mängden klick i olika kommentarsfält framför god och granskande journalistik, är av ondo.

I ett försök att beskriva vad jag utifrån mina ålderdomliga erfarenheter anser krävs av god, granskande journalistik tänker jag ge en återblick till min upplevelse från tiden som reporter på en länstidning i Norrbotten i slutet av 1980-talet fram till slutet av 1990-talet. Obs! Det är alltså mina minnesbilder. Andra kan se tillbaka på den tiden med helt andra ögon.

Det fanns då, under min tid som reporter, grovt indelat fyra nivåer av tidningsjournalistik.

Lägsta nivån (som nog inte borde kallas journalistik).

Information om en händelse inhämtades från en enda källa som i sin tur kunde förmedla andrahandsinformation utan att själv ha varit inblandad i eller upplevt händelsen. Så bedrevs t ex en stor del av de s k polisringningarna under kvällar och helger då polisens vakthavande befäl stod för rapporteringen till tidningen och det var svårt att få fram ytterligare uppgifter.

Några av mina allra sämsta journalistiska insatser gjordes på det viset. I efterhand visade det sig vid dessa tillfällen att vakthavande befäl tyvärr gått ut med felaktig eller vilseledande information som tyvärr publicerades i tidningen.

Fördel: Snabb och enkel bevakningsform som inte tar särskilt mycket tid eller andra resurser i anspråk.

Nackdel: Stor risk för att felaktig eller dåligt underbyggd information sprids.

Näst lägsta nivån

En form av pingpong-journalistik där två motsatta verklighetsbeskrivningar eller åsikter ställs mot varandra och journalisterna ställer sig vid sidan om och beskriver drabbningen utan att bry sig särskilt mycket om att undersöka vad som är sant och väl underbyggt och vad som kanske bara är framkastade åsikter utan förankring i fakta och erfarenhet.

Har upptäckt att den formen av journalistik är vanlig i dagens TV-sändningar.

Den var då, på min tid, relativt vanlig i dagstidningarna. I artiklarna presenterades två motstående beskrivningar. Ord fick stå mot ord utan att läsaren egentligen fick någon hjälp att utröna var sanningen låg.

Fördel: Enkel form av journalistik, där journalisterna kan inta en passiv roll och inte behöver ha fördjupade kunskaper i det som avhandlas. Denna form tros, om diskussionen blir het och upprörd, ha stort underhållningsvärde.

Nackdel: Ingen värdering sker av vad som är sant och byggt på fakta och erfarenhet och vad som inte är sant och saknar stöd. En klimatforskares ord ges t ex i denna form samma tyngd och värde som en klimatförnekares uttalanden.

Näst högsta nivån

Granskande journalistik där journalisterna anstränger sig för att beskriva en händelse eller någon form av befintlig verklighet och använder olika källor för att komma så nära sanningen som möjligt. Utöver att presentera motstående beskrivningar eller åsikter försöker journalisterna ta reda på vad andra röster och intressenter med insyn i frågan har att säga. Då och då görs uppföljningar i syfte att se vad som hänt i ärendena efter att det gått ett tag.

Fördel: Ger läsaren (alternativt tittaren eller lyssnaren) en viss inblick i en fråga eller ett ärende så att denne själv kan skapa sig en bild av var sanningen ligger.

Nackdel: Det är en journalistisk arbetsform som kan vara tids- och resurskrävande och som ställer krav på journalisternas kompetens och tillgång till redaktionellt stöd, nätverk och kontakter.

Högsta nivån

Granskande journalistik enligt nivå 3 men där journalisterna dessutom tar sig tid att åka ut och besöka berörda människor och miljöer, genomföra djupintervjuer, ta fram och redovisa relevanta bakgrundsfakta, ta bilder, filma och dokumentera i syfte att förstå vad som verkligen händer eller är på väg att hända för att sedan kunna beskriva det på ett så genomarbetat och begripligt sätt som möjligt. Uppföljningar, för att se vad som hänt i ärendena efter att det gått en tid, ses som en självklar del i den journalistiska bevakningen.

Fördel: Ger läsaren (alternativt tittaren eller lyssnaren) en så trovärdig och sann bild som det är möjligt att ge, samt bidrar till förståelse för de granskade ärendenas komplexitet och vad konsekvenserna i förlängningen kan bli för närboende, andra drabbade, miljön etc.

Nackdel: Det är en i förhållande till övriga arbetsformer väldigt tids- och resurskrävande arbetsform som dessutom ställer tydliga krav på journalisternas kompetens, driv, insyn och insikt samt tillgång till starkt redaktionellt stöd, bra nätverk och kontakter. 

Det är viktigt att påpeka att nackdelarna i nivå 3 och 4 främst utgör nackdelar för redaktioner som måste prioritera vad de ska satsa sina begränsade journalistiska resurser på.

Jag har medvetet valt bort att skriva om den speciella metoden att wallraffa, där en reporter uppträder under falsk identitet för att kunna samla in material till reportage. Främst för att metoden var väldigt ovanlig på länstidningar under min tid som reporter.