Det var en märklig upplevelse att upptäcka att det jag föreslog och sade på den arbetsplats som jag jobbat på och varit med och byggt upp i över 20 år en dag plötsligt inte riktigt räknades längre. Att min position som kreativ och kunnig anställd förbyttes i något annat som kanske bäst kan beskrivas som ålderstigen och omodern anställd, det vill säga en anställd som arbetsplatsen möjligen kunde se som ett antikt inslag men som inte längre ansågs ha något väsentligt att tillföra till den nya tidens utmaningar. Att inse att jag, när jag i mina egna ögon befann mig på den absoluta toppen kompetensmässigt och dessutom för länge sedan släppt ungdomens tävlingsinstinkter och därför mer än gärna hjälpte andra anställda att blomma ut, betraktades som passé. Och det av ett enda skäl. Jag var 60+.

Fast när jag tänker efter så hade jag nog sett de första tecknen på att jag sågs som en fossil tidigare än så. En inställning som märkligt nog tycktes delas av personer i ledningen som var i min egen ålder.

Jag har förstått att jag långt ifrån är ensam om denna upplevelse. Att det finns gott om människor som känt att de har mycket kvar att ge på sina arbetsplatser men som deras arbetsgivare, chefer och ibland också kollegor på grund av deras ålder slutat att lyssna – och ännu mindre satsa – på.

Har även med sorg noterat att det inte bara är arbetsplatserna som behandlar äldre personer på det här lite nedlåtande och förminskande sättet. Tendensen finns i hela vårt samhälle. Tiden när de äldre som tjänat samhället väl i hem och på arbetsplatser skulle behandlas med respekt är för länge sedan över. Personal inom äldreomsorgen vittnar exempelvis om att många äldre knappt får några besök längre. De äldre ses på och behandlas som en börda och det börjar alltså redan innan de lämnat arbetslivet.

Attityden till äldre inom arbetslivet rimmar illa med samhällets uttalade önskemål om att äldre ska jobba längre och längre för att säkra pensionssystemet på sikt i och med att vi människor lever längre idag än vi gjorde tidigare.

Inom arbetslivet har dessutom de äldre klart svårare att få nya jobb än de som är yngre. Och sannolikheten att bli kallad till intervju börjar tydligen minska redan efter 40-årsåldern.

Det finns ett ord för detta och det är åldersdiskriminering. Ålderism är ett annat ord för samma sak.

Det handlar sällan om öppet förakt utan sker vanligen genom små signaler. Äldre riskerar att bli avbrutna oftare än andra, deras idéer tas inte längre upp och de ställs ibland utanför viktiga möten och beslut.

Till viss del kan det nog sägas vara en kulturfråga. I många moderna arbetslivskulturer finns en norm som säger att:

• innovation = ungt
• förändring = nytt blod

Det gör att erfarenhet ibland ses som något tungt och bakåtsträvande i stället för den tillgång det faktiskt är, vilket innebär att de äldre får mindre respekt än deras faktiska värde för arbetsplatsen och i arbetslivet motiverar.

Generellt sett är erfarenhet en underskattad resurs i dag, vilket bland annat ökar risken för att organisationer och verksamheter gör om gamla misstag och fattar beslut som är alltför kortsiktiga.

När de yngre anställda på en arbetsplats märker att respekten minskar med åldern sjunker deras tillit till arbetsgivare och arbetslivet i stort och de börjar tidigt i livet oroa sig för sin egen framtid, vilket innebär att åldersdiskrimineringen som en bieffekt även kan sägas drabba de yngre som har långt kvar till pensionen.

Jag funderar på om synen på äldre inom arbetslivet spillt över på synen på äldre i hela samhället och kan förklara varför många äldre ”glöms bort” av de yngre som lämnat den tidiga ungdomen bakom sig och har fullt upp med att leva sina moderna och ofta hektiska liv. Eller om det är tvärtom, det vill säga att åldersdiskrimineringen finns i hela samhället och därmed också märks inom arbetslivet.

Det må vara hur det vill med den saken. Men nog tycker jag att äldre är värda mer respekt och aktning än de får idag. Och när jag pratar om detta med vänner i min egen ålder frågar vi oss ibland om vår generation kanske är den sista som sett det som självklart och viktigt att visa respekt för, samt hålla kontakt med och besöka, äldre som funnits där för oss i våra liv.