Det finns många medmänniskor och grupper i vårt samhälle som är ännu mer beroende av hjälp och stöd och en medmänsklig politik för trygghet än oss övriga. Det handlar bland annat om:

• Personer med funktionsnedsättningar eller kroniska sjukdomar
• Barnen, särskilt de som lever i utsatta miljöer
• Äldre med stora vård- och hjälpbehov
• Människor som är arbetslösa och/eller ekonomiskt utsatta
• Personer som mår psykiskt dåligt
• Migranter och nyanlända, inte minst de som kommit hit som flyktingar
• Personer som fastnat i missbruk och beroenden
• Arbetande med låga inkomster som det är svårt att leva på
• Ensamstående föräldrar

Många människor ingår i flera av grupperna ovan, vilket givetvis ökar deras behov av hjälp och stöd från samhället. Det kan exempelvis handla om äldre med sjukdomar och låga inkomster.

Stödet dessa människor behöver handlar så klart inte bara om pengar. Det kan också handla om tillgång till fungerande vård, utbildning och/eller social gemenskap.

Det finns även arbetande människor som behöver ett mer uttalat stöd av samhället och inte minst av politiken. Det kan exempelvis handla om att arbetande som befinner sig i utsatta positioner på grund av låga inkomster, riskabla arbetsmiljöer, otrygga anställningar, hög arbetsbelastning och/eller svaga förhandlingspositioner.

Några utsatt grupper bland anställda är:

• Timanställda och visstidsanställda (särskilt inom vård, handel och restaurang)
• De med lågavlönade välfärdsyrken, som undersköterskor, vårdbiträden och barnskötare
• Arbetare i fysiskt tunga och riskfyllda yrken
• Anställda inom yrken med hög stress och stort personligt ansvar
• Unga människor som är nya på arbetsmarknaden
• Ensamstående och lågavlönade föräldrar

Arbetande med otrygga anställningar, låga löner och svaga förhandlingspositioner kan nog sägas vara de som har allra störst behov av en politik för ökad synlighet, rättvisa och trygghet eftersom de saknar kontroll över sin egen arbetssituation och framtid.

Jag är rätt säker på att våra politiker känner till allt det här. Frågan är då – varför presenterar de inte en offensiv politik för de människor i vårt land som är i störst behov av samhällets och politikens hjälp och stöd? Varför tycks flera partier i stället vara mest mån om att förbättra situationen för de redan välbärgade, privilegierade och inflytelserika och därmed öka orättvisorna och klyftorna? Ska vi inte hålla ihop längre? Ska vi inte se till att alla kan ha det bra?