Våra medier har förändrats, liksom förutsättningarna att bedriva och nå ut med god journalistik.

I en opinionstext i Dagens Nyheter i maj i år beskriver medieforskarna Peter Jacobsson och Fredrik Stiernstedt hur den populistiska mediekritiken i Sverige och världen över utgör en del av hur kunskapsinstitutioner utsätts för kampanjartad kritik. De menar att den populistiska mediekritiken blivit en del av en politisk identitet på högersidan i svensk politik och ett sätt att mobilisera och engagera väljare och sympatisörer.

”Den populistiska mediekritiken, särskilt när den uttrycks av opinionsbildare och politiker som åtnjuter förtroende inom (delar av) befolkningen, undergräver tilltron till journalistik och nyhetsmedier och tjänar till att driva människor till alternativa kunskapskällor av tveksam kvalitet.”, skriver de bland annat.

Och de betonar att denna kritik bidrar till att försvaga idén om att fakta, kunskap och expertis ska kunna sätta gränser för den politiska makten och vänjer människor vid tanken att fakta bara är ännu en åsikt och att kunskap är lika med politisk propaganda.

De två medieforskarna beklagar att nyhetsmedierna och journalistiken hittills låtsats som att detta är ett tillfälligt problem som kommer att gå över. Enligt dem måste medierna vara mer offensiva och satsa resurser på att förklara hur journalistik fungerar och vad som skiljer den från propaganda, opinionsbildning och innehåll producerat för att generera klick och utöva politisk påverkan.

Deras inlägg får mig att tänka på hur ägandet av nyhetsmedier förändrats i Sverige de senaste cirka 50 åren. Under stora delar av 1900-talet var många svenska dagstidningar direkt kopplade till politiska partier eller folkrörelser.  Socialdemokratiska tidningar ägdes eller stöddes av arbetarrörelsen. Liberala tidningar hade kopplingar till folkpartiet. Konservativa tidningar stod nära högern och moderaterna. Och så vidare…

Många tidningar var lokalt ägda av familjer eller stiftelser. Ägandet handlade ofta om politiskt inflytande, opinionsbildning, folkbildning med mera. Tidningarna kunde gå ganska dåligt ekonomiskt men ändå hållas vid liv av ideologiska skäl eller lokal prestige.

På 1980–1990-talen ökade kommersialiseringen och ägarkoncentrationen inom mediebranschen. Vi fick kommersiell radio och TV. Perioden präglades av uppköp och sammanslagningar. Sverige gick från många relativt självständiga lokaltidningar till ett fåtal stora mediekoncerner.

Skälen bakom ägandet förändrades. De ekonomiska motiven, affärsmässigheten och kontrollen över informationsflödet stärktes. Samtidigt märktes en försvagning av det journalistiska uppdraget. Redaktionerna skulle producera allt mer innehåll med allt mer åtstramade resurser.

Här är det viktigt att påpeka att god journalistik kräver resurser i form av kompetens och tid för faktainhämtning, analys m m. God journalistik är dessutom viktig för en fungerande demokrati eftersom demokratin bygger på att människor kan få reda på vad som händer, förstå vad som händer och bedöma vad som är sant eller rimligt.

God journalistik kännetecknas av faktakontroll, relevanta och kontrollerbara källor, tydlig åtskillnad mellan fakta och åsikt, självständighet från politisk och ekonomisk makt, transparens när något är osäkert samt rättelser när fel begås.

Om journalistiken försvagas genom ekonomisk utslagning, politisk kontroll, ägarkoncentration, klickjakt, propaganda eller desinformation försvagas också människors möjlighet att utöva demokratisk makt.

Med internet förändrades mediesystemet rejält. Annonserna flyttade till nätet. Papperstidningarnas upplagor föll kraftigt. Nyhetskonsumtionen flyttade till sociala medier.

De gamla affärsmodellerna kollapsade delvis och koncentrationen ökade ännu mer. I dag ägs till exempel en stor del av Sveriges lokaltidningar av några få, stora koncerner.

På senare tid har konkurrenssituationen förändrats ytterligare. Nu konkurrerar svenska medier inte bara med varandra utan kanske främst med globala teknikplattformar.

Tidigare, när papperstidningarna ännu var starka, kontrollerade medierna i hög grad sin egen distribution. En tidning trycktes, distribuerades och såldes av samma system som producerade innehållet. I dag distribueras nyheterna ofta via sociala medier och sökmotorer. Det betyder att globala plattformar i praktiken påverkar vilka nyheter som faktiskt når oss trots att de inte producerar journalistiken själva. På så sätt har en del av makten över offentligheten flyttats från svenska publicister till internationella teknikplattformar.

Nog känns det som att den goda journalistiken, som i dag tyvärr ofta lyser med sin frånvaro, hamnat i en trängd och väldigt sårbar situation. På ena sidan har vi den allt vanligare, populistiska mediekritiken från högerhåll som till och med verkar skrämma public service. På andra sidan de internationella teknikplattformarnas ökade dominans över nyhetsförmedlingen.

Och allt detta i en tid när behoven av god journalistik, som aktivt söker sanningen, avslöjar lögner, granskar makten och beskriver det som sker ur ett underifrån-perspektiv, kanske är större än någonsin tidigare.