Det är som om en del människor fastnar i ”vill ha”-åldern, vilken vanligtvis inträffar när barn är omkring 2-3 år gamla. Den inträffar ungefär samtidigt som barn blir medvetna om att de har en egen vilja som de kan påverka sin omgivning med.

Vuxna som fastnat i ”vill ha”-åldern tycks aldrig sluta ha begär efter än det ena och än det andra. De frågar sig inte om de verkligen behöver det eller om det är rättvist att just de har den eftertraktade prylen eller möjligheten. Inte heller vad det skulle få för konsekvenser om alla människor hade samma sak. Vilka skulle miljöeffekterna bli? Vad eller vilka skulle drabbas negativt i så fall?

Det är som om ”vill ha”-människorna saknar förmåga att inse konsekvenserna av sina begär. Hur de påverkar förutsättningarna för andra människor, djur, växter, ekosystem, klimatet etcetera.

Jag menar, det är ju inte så att vi människor lever i små enskilda bubblor utan närmare kontakt med varandra eller omvärlden. Allt vi gör påverkar ju vår omgivning på något sätt. Och om vi bodde inom ett väldigt begränsat geografiskt område med bara en bäck, en sjö, en äng, en skog, en myr, ett berg med mera skulle vi ganska snart upptäcka när vi gör saker som inte fungerar inom naturens ramar och i relation till andra människor. De negativa effekterna av våra val och liv skulle bli tydliga för oss.

För det är ju så det faktiskt fungerar här i världen. Vi människor utgör en del av ekologin. Vi är biologiska varelser som är helt beroende av ekosystemens funktioner för vår överlevnad. Men med den billiga oljan, den globala handeln och de ekonomiska system vi byggt upp tar det oftast lång tid innan vi ser de negativa effekterna av vårt leverne. Den drabbade sjön eller skogen eller människan finns ofta någon helt annanstans, ibland på andra sidan jordklotet.

”Vill ha”-åldern inträffar under det som tidigare kallades trotsåldern, som är en viktig fas av självständighetsträning i barns utveckling. Under den perioden får de bland annat lära sig att ibland kan de få sin vilja igenom men andra gånger är det orimligt och då behöver barnen trygga vuxna som visar var gränsen går och att de inte alltid kan få som de vill. 

Så varför verkar då så många vuxna ha fastnat där? Eller kanske ännu viktigare – hur ska ”vill ha”-människorna få hjälp att se var gränsen för det egna habegäret går och inse att de inte kan, eller bör, få allt som de vill ha. Finns det någon trygg vuxen som kan hjälpa dem?