Så här en dryg vecka efter valet 2026 frågar jag mig om vi väljare liksom våra politiska företrädare är mer narcissistiska idag än vi var förr. Valrörelsens populistiska innehåll och mediabevakning, liksom dess ytliga dramaturgi, antyder att så kan vara fallet.

Men som jag förstått det är det svårt att bevisa att det verkligen är så. Därför är det kanske mer rimligt att säga att vi lever i en tid när narcissistiska beteenden och ideal ges större utrymme än tidigare. Vi lever helt enkelt i samhällen och miljöer som uppmuntrar oss att synas, prestera, jämföra, konsumera, konkurrera och profilera.

Det går en tydlig skiljelinje mellan det individualistiska idealet – som är att förverkliga och profilera sig själv, vara framgångsrik, sätta sig själv främst – och det demokratiska idealet – som innebär att lyssna på andra, acceptera olikheter, dela makt och kompromissa. Därför kan ett alltför narcissistiskt präglat samhällsklimat utgöra ett demokratiskt problem eftersom det kan vara svårsmält för narcissister att acceptera att andra människor har samma rätt att finnas och hävda sina intressen som de själva har.

Under mitt livs senare delar har jag lärt mig mer om narcissism än jag egentligen önskat. Inte för att det varit något jag intresserat mig särskilt för, utan för att jag hamnat i situationer då mina tidigare erfarenheter och kunskaper om människor, hur de tänker och agerar, visat sig vara otillräckliga.

Jag har tidigare, och jag tror inte jag är ensam om det, haft en bild av att människor som regel går att prata med, förstå och oftast även att någorlunda lita på. Visst, det händer att man hamnar i konflikter eller att man helt enkelt inte fungerar särskilt bra tillsammans, men det brukar ändå gå att hitta vägar framåt som gör att det rullar på rätt bra. Ibland genom att prata ut, andra gånger genom att acceptera situationen och ändå försöka visa varandra respekt.

Sannolikt har jag haft att göra med en och annan narcissistisk person tidigare i livet utan att förstå det. Men de har i så fall inte påverkat mig särskilt mycket.

Eller kanske ska man hellre tala om personer med narcissistiska drag eftersom det som regel krävs psykologisk kompetens för att avgöra om en person verkligen är narcissist, med en narcissistisk personlighetsstörning, eller ej.

Narcissism är ett personlighetsdrag där en person har ett överdrivet fokus på sig själv, sina egna behov och sin framgång. En viss grad av narcissism är normalt, men när det blir för mycket och påverkar relationer och omgivningen negativt utgör det ett problem.

De två vanligaste underkategorierna av narcissism är öppen, grandios narcissism och dold, sårbar narcissism. Båda kategorierna har ett starkt behov av bekräftelse, brist på empati och en uppblåst självbild, men de uttrycks på väldigt olika sätt. Medan den öppna narcissisten är mer extrovert och uppenbar är den dolda narcissisten subtilare och mer inåtvänd. Det gör den dolda varianten mycket svårare att upptäcka, då den kan maskeras som ödmjukhet eller offermentalitet.

Min första ingång i ämnet narcissism var mina erfarenheter av att under ett antal år jobba under en narcissistisk chef. Inom bara något år hade hen förändrat en tidigare öppen och innovativ arbetsplats med stor frihet för de anställda till en kontrollerad och sluten arbetsplats.

Till att börja med gjorde hen mig väldigt konfunderad och upprörd. Känslan var ”hur kan en chef göra så här”. Men sedan lästa jag på om narcissistiska chefer och då föll polletten ner.

Där fanns exempelvis typiska drag som stort behov av kontroll och bekräftelse. Chefsrollen utnyttjades för att stärka den egna självbilden och utöva makt över andra människor. Där fanns även tydliga inslag av favorisering av vissa anställda, maktspel och spridande av osäkerhet.

Den tidigare kreativa arbetsplatsen förändrades. Den blev tystare och flera anställda började agera underdånigt. Någon agerade dessutom som chefens ögon och öron ute i personalgruppen och skvallrade sedan för chefen. Tilliten försvann.

Snart började personal fly arbetsplatsen, vilket inte är så konstigt eftersom arbetsmiljöer med narcissistiska chefskap ofta har hög personalomsättning. Där växer även den stressrelaterad ohälsan hos de anställda.

Och allt detta utgör alltså mönster för och resultat av narcissistiska chefskap.

Sedan har jag även lärt mig en annan sak. Nämligen att konflikter med narcissister tenderar att bli väldigt långvariga. De bara pågår och pågår utan synbart slut. Och det enda skälet är att narcissister ofta vill ha det så.

De vill helt enkelt inte, som många av oss andra, hitta en lösning eller stryka ett streck över det hela och gå vidare med sina liv. De får heller inte, som de flesta av oss, dåligt samvete eller känner skuld när de attackerar medmänniskor, får dem att må dåligt.

Jag tror inte jag är särskilt unik med att inte vilja människor som jag ogillar eller inte förstår mig på något ont. Visst kan jag önska att fler, inte minst de själva, var medvetna om deras mörkare sidor. Men jag vill ändå inte att de ska fara illa.

Narcissister tänker inte på det viset. Och de drar sig sällan för att smutskasta personer som de utsett till offer. Smutskastningen sker via manipulation av människor som står offret nära eller finns i offrets omgivning. Det handlar om att så split, splittra och härska samt inte minst om att få andra människor att ta ställning mot offret. Och de fortsätter, som sagt, ofta under lång tid.

Det utsedda offret vet ibland inte ens vad han eller hon anklagas för. För inget sägs öppet, ansikte mot ansikte.

Om offret ändå till slut förstår att något inte står rätt till och vill prata ut om situationen med narcissisten kan det hända att narcissisten spelar helt oförstående, säger att hen inte har någon konflikt med offret och anklagar offret för att vara överkänslig och/eller otrevlig. Det är till och med vanligt att narcissister som är på väg att bli avslöjade ikläder sig den tunga offerollen, den som det är allra mest synd om.

Narcissister har väldigt svårt att se sina egna fel och brister, även i terapi, och genom att lägga skulden på sina offer flyttar de bort allt fokus från sina egna beteenden.

Det går att känna igen en narcissistisk smutskastningskampanj på att den är planerad, långvarig och syftar till att förstöra offrets rykte. Det handlar alltså inte om vanliga personkonflikter utan om ett systematiskt mönster för att isolera och skada offret.

Här är några tydliga tecken på att en smutskastningskampanj pågår:

1. Den sker bakom offrets rygg.
2. Sanningen förvrids, sällan genom rena lögner utan genom halvsanningar som är svåra att motbevisa.
3. Offret upplever plötslig och oförklarlig kyla och avstånd från människor i sin omgivning, vilket också är ett bevis för att kampanjen lyckats.

Och det tragiska är att offret inte kan göra så mycket för att förändra situationen. Allra klokast är som regel att se till att ha så lite att göra med narcissisten och dennes bundsförvanter som möjligt.

Själv har jag länge haft svårt att inse att det inte hjälper att försöka konfrontera narcissister, dra fram deras manipulationer och fulspel i ljuset. De är helt enkelt för skickliga på att spela sitt ljusskygga spel. Men jag börjar så sakta lära mig…