Tänker nu avslöja lite mer om mig själv än jag vanligtvis brukar göra. Inte för att det jag kommer att berätta om är unikt utan säkert har upplevts och kommer att upplevas av många, många medmänniskor i när och fjärran. Och i många fall i högre och allvarligare grad än det jag upplevt.

Nej, jag vill berätta det för att det både påverkat och format mig och därmed gjort mig till den jag är idag.

Utan att gå in på för mycket detaljer handlar det i första hand om mitt liv under åren mellan 30 och 60. Till berättelsen hör att jag är, och ännu mer varit, en humörmässigt lite hetsig person som har levt alldeles för mycket enligt mottot ”gör det fort och få det gjort”.

Att räkna till tio, lugna ner sig och ta välbehövliga pauser för vila och eftertanke har liksom inte legat för mig. Och ju fortare jag sprungit på i livet desto hetsigare har mitt humör varit. Så det kan nog vara på sin plats att be de som fått utstå mina utskällningar och uttalade dumheter om ursäkt. Idag inser jag att jag tog i alldeles för mycket.

Åren efter 30 ägnades till stor del åt att bilda och ta hand om en familj, en viktig tid som gett mig två underbara barn som alltid finns i mitt hjärta och mina tankar samt massor av fina livsminen. Under de åren förlorade jag tyvärr mitt enda syskon; min älskade bror som var åtta år äldre än jag, under tråkiga omständigheter.

Under den här perioden höll jag ett högt tempo för att hinna med familj, jobb och allt som hör det livet till. Så här i efterhand önskar jag verkligen att jag stannat upp oftare och bara njutit av att vara med barnen och ta del av deras upptåg och utveckling.

Efter att jag fyllt 50 upptäcktes att jag hade högt blodtryck och att hjärtat arbetade lite konstigt. Och det under en period när jag stressade mer än någonsin. Jag minns fortfarande hur jag ibland när jag sprang i de många och långa trapporna där vi bodde med överfulla matkassar i händerna, eller bärandes på tvätt och annat, kände mig konstig, som om jag när som helst skulle svimma.

Men stressen fortsatte. Och förvärrades. Dels på grund av en del problem hemmavid, men även på grund av att mina fina föräldrar blivit skröpliga och behövde allt mer hjälp av mig. Och jag gjorde som jag alltid gjort och ökade tempot ännu mer. Det blev tio riktigt tuffa år.

2012 genomgick jag en skilsmässa. Trots att själva separationen gick lugnt till väga, utan att hårda ord fälldes, påverkade den givetvis mig och de övriga i den tidigare familjen.

Skilsmässan skedde inte på mitt initiativ. Vi hade inte pratat om skilsmässa eller att flytta isär innan min dåvarande fru oväntat släppte bomben en tidig morgon. Men efter bara någon dag insåg även jag att det var rätt väg att gå.

En läkarundersökning några år senare visade att jag hade ett hjärtfel som krävde medicinering och ICD-pacemaker. Ytterligare hälsoproblem tillstötte på vägen, bland annat kopplat till tidigare stress och hets.

När mina älskade föräldrar gick bort minskade belastningen en del. Men något lugn infann sig aldrig. Dels på grund av livet och dess nycker, men även på grund av min egen oförmåga att ta det lugnt och prioritera vila och återhämtning.

Bör kanske berätta att jag är född men en hjärna som ofta går på högvarv. Den snurrar på även när jag vilar och sover. Ibland jobbar den med verkliga problem, andra gånger med påhittade problem. Sinnesrobönen (Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden) har varit till stor hjälp när min hjärna varit på väg att koka över.

Några år efter mina föräldrars bortgång började jag långsamt, och lite motvilligt, förändra mitt synsätt. Främst för att mitt gamla sätt att vara och agera på nått vägs ände. Jag ägnade då, sedan en tid tillbaka, en stund varje morgon åt yoga och meditation och försökte på så sätt hitta en tidigare icke existerande balans i livet.

Och sakta, väldigt sakta, började jag skönja en ny Tord, en som var något mindre dömande och lite mer respektfull mot livet och medmänniskorna än den gamla Tord varit. Det var också en Tord som värdesatte de egna behoven mer än den gamla Tord gjort.

Idag bor jag i en lägenhet i Kalix och lever ett gott liv, trots flera hälsomässiga skavanker och en trötthet som påverkar min tillvaro. De som inte känt mig tidigare och träffar mig idag har nog svårt att föreställa sig hur jag stressat och ränt runt tidigare i livet.

Jag har en väldigt kär vän som jag umgås mycket och gärna med. Och med min son kan jag prata om allt mellan himmel och jord. Min kära vän har bokstavligen räddat livet på mig och liksom min son har hon funnits vid min sida i det senare livets med- och motgångar.

Jag ber för och tänker på alla mina nära och kära, samt vännerna som funnits kvar genom åren, och inser att åren jag har kvar är värdefulla – om än begränsade. När jag reflekterar över mitt liv är det främst en sak som förvånar mig. Hur i hela friden kunde det ta så lång tid för mig att förstå att det är så mycket bättre och klokare att försöka vara balanserad och eftertänksam än att leva efter mottot ”gör det fort och få det gjort”?