Jag är verkligen ingen relationsexpert. Men jag har levt i snart 68 år och upplevt en hel del relationer. Ibland inifrån. Ibland från sidan.

Och om jag ska våga mig på några högst personliga slutsatser så tror jag bland annat att våra värderingar har väldigt stor betydelse i parförhållanden, familjer, vänskapsrelationer, ja överhuvudtaget när vi ska hänga tillsammans med medmänniskor under längre perioder. Inte så att vi måste tycka lika i allt, men att vi i för oss viktiga frågor har något så när liknande värderingar.

Jag tror också att när människor som varit tillsammans som par, goda vänner eller liknande i många år av någon anledning börjar glida isär värderingsmässigt är det troligt att relationen snart börjar knaka i fogarna. Därför är det kanske inte så konstigt att människor som haft mycket gemensamt som unga börjar glida isär senare i livet när deras värderingar ändras av olika orsaker som kan ha med yrkesval, umgängen, mål, drömmar, arv, uppväxtmiljöer och liknande att göra.

Tycker mig själv ha märkt att jag med åldern har allt mindre gemensamt med människor som tillhör den mer välbärgade medelklassen. De som själva, eller vars föräldrar, gjort klassresan. Samma sak med människor som lägger stort fokus på pengar, status och karriär och som lagt sig till med olika klassmarkörer.

Har dock ingen som helst aning om hur jag fungerar med riktigt snorrika människor eftersom jag aldrig umgåtts med några sådana. Vi har nog helt enkelt rört oss i allt för olika kretsar misstänker jag.

Jag tror att uppväxtmiljön har en stark påverkan på våra värderingar. Och då menar jag inte bara miljön i hemmet utan den på gården, i kvarteret och bostadsområdet.

Under många år jobbade jag tillsammans med en kollega som hade tillbringat en stor del av sin uppväxt i samma bostadsområde som jag bodde i från tre till sexton års ålder. Vi var överens om att vi präglats av bostadsområdets dominerande attityder och oskrivna lagar bland oss om var barn och unga på den tiden, under 1960- och 1970-talen. Och när vi mötte personer i jobbet, oftast män, som vi hade lite svårt att förstå oss på och som vi kanske uppfattade som lite stroppiga brukade vi skämtsamt säga:

”Det märks att han inte är någon bergvikare.”

(Vårt bostadsområde under uppväxten var Bergviken i Luleå).

Om jag ska våga mig på att lista några värderingar där jag tror att det är extra viktigt med samsyn så hamnar synen på respekt i topp. Om det skiljer sig där kan nästan allt annat falla. Känner man sig inte respekterad i en relation är det svårt att trivas och känna trygghet.

Livsmål och framtidsdrömmar kommer också högt upp på min lista. Inte så att de måste vara exakt lika, men riktningen måste vara ungefär densamma. Är målen och drömmarna allt för olika uppstår slitningar som kan tära hårt på relationen. Jag tror också att det är bra att ha en liknande syn på rättvisa, hur man behandlar sina medmänniskor och ansvarstagande.

Men som sagt, respekten är nog allra viktigast. Den bör alltid finnas och vara ömsesidig. Den ger en fast grund att stå på när relationen ska utvecklas, förfinas och fördjupas. Med respekt följer också ett schysst uppförande mot varandra, även när missämja eller missförstånd ibland uppstår. För tro mig – det händer även i de bästa relationerna.