I den koncentrerade andningens tempel finns ljuset och kraften där och här då och nu allt annat är oviktigt I den koncentrerade andningens tempel möts vi du och jag jag och jag allt och inget oändligheten förpackad i ett frö färdigt att gro

Frustrationens blåröda dimmor hindrar seendet Vanvettets regn piskar huden ackompanjerad av gallskrikande kastvindar Enklast att blunda stå still acceptera underläget bli en levande död eller  vända om få vinden i ryggen och bara följa med det öronbedövande larmet Medgångsmänniska eller motgångsmänniska Bara att välja

Ögon som ser men väljer att titta bort Tankar som stannar vid tankar Knutna händer som vill smeka men vägrar att öppnas Strama läppar som vill le sjunga kyssas viska varma ord i någons öra men inte längre vet hur man gör Fångade i rädslans grepp Människor som längtar så att deras hjärtan värker utan…

trött så otroligt trött på självcentreringens omåttliga dumhet och det offentliga käbblets högljudda tomhet trött så ofantligt trött på allt det lismande inställsamma och översockrat kletiga som övermannar oss i vimlandets och socialiserandets färglösa träskmarker trött så fruktansvärt trött på tomhetens och meningslöshetens accelererande utbredning på den välgödda medelklassens middagsbjudningar trött så förbaskat trött på…

När tillvaron vänder sig mot mig går det fort Brutaliteten i omsvängningen får mig att vackla till förlora balansen Det som nyss verkade så bra är plötsligt ett hot mot mig den jag är och det jag tror på Vet inte längre vem som är min vän Känner att allt jag gör och säger kan…

Att pulsen håller takten när allt annat är i otakt gör mig innerligt taktsam

Sommaren rycker i mig utan hänsyn till min ovilja Vill inte Låt mig vara Håller för ögonen hårt, hårt länge, länge hoppas den ska ge sig försvinna Kikar ängsligt fram mellan fingrarna Möts av ett strålande leende Jag ger upp

Sådan är den Som en svala i skyn vars färd omöjligt kan förutses Styrd av hunger och biologi Ivrig målinriktad ändå lekfull Hämningslöst kvittrande Omedvetet medveten om att allt står på spel Sådan är den Kärleken

Just nu i exakt samma stund som dessa rader blir till framstår en sanning som sannare än de övriga Inget är som man trott Det behövs bara en liten, liten förskjutning av perspektivet några oväntade ord en plötslig händelse så plötslig så drabbande att den sekunden senare känns helt overklig som ett retfullt spratt av…

Snöflingor som faller oälskade till marken har inget hopp